Hur löser vi problemen

Mjuk politik är ofta bättre än hård politik, på samma sätt gangas viltet av att ett habitat långsamt övergår till ett annat habitat © Lauri Kovanen
Mjuk politik är ofta bättre än hård politik, på samma sätt gangas viltet av att ett habitat långsamt övergår till ett annat habitat © Lauri Kovanen

Erfarenheter har lärt människorna att demokrati är en bättre form av styrning än envälde, och därmed förstår man hur man skall undvika politiker som uppmuntrar till konflikter eller är ekonomiskt själviska eller inkompetenta. På samma sätt borde människor lära sej hur man på bästa sätt förvaltar naturrikedomarna. I allmänhet fungerar skötseln av människors angelägenheter bättre genom balans och tolerans än genom extremism. Då största delen av jordytan idag är under människans förvaltning, kan naturrikedomarna bäst bevaras om deras fördelar värdesätts av den stora allmänheten. Detta innebär inte enbart att man värdesätter dem genom att äta växter och se på naturfilmer, utan även genom att man njuter av andra djurs sällskap i naturen och i mån av möjlighet får jaga liksom de gör. Det är också viktigt för folk att förstå hur komplext det kan bli, både socialt och ekologiskt, att samtidigt förvalta naturrikedomarna som man odlar sina grödor. Denna insikt om den tudelade förvaltningen borde spridas till samhällen över hela jorden.

Ovälkomna arter

Europeiska jägare kan organisera sej och på det sättet hjälpa staten
Europeiska jägare kan organisera sej och på det sättet hjälpa staten

Ibland introducerar man nya arter, medvetet eller omedvetet, till miljöer de inte skulle ha koloniserat på en naturlig väg. Dessa arter är svåra att ta hand om ifall de sprider sej snabbt och inte kan följas upp (så som vattenväxter och andra vattenlevande arter). Ifall de skadar ekosystem borde man utrota arterna. I Oceanien har man utvecklat en stor expertis om främmande arters skötsel. Lokala människor, främst fritidsfiskare och jägare, kan hjälpa till med att följa upp arten och att koordinera de lokala arbetsinsatserna, vilket är viktigt för att utrotningskampanjer skall lyckas. För att sådana kampanjer skall vara socialt hållbara, skall den lokala befolkningen genast få se fördelarna med att arten förflyttas på ett humant sätt.

Skötsel av rovdjur och skadedjur

Ibland är det svårt att stänga ute möss från matförråd © Torook/Shutterstock
Ibland är det svårt att stänga ute möss från matförråd © Torook/Shutterstock

De sociala begränsningar som beskrevs i föregående kapitel gäller även för förvaltningen av rovdjur och skadedjur. Ibland krävs en aktiv skötsel av dessa djur för att skydda människors liv och egendom, och för att skydda deras näringar i ekosystem där människan tävlar med andra arter om att äta grödorna eller nyttja viltet på ett hållbart sätt. Ett flertal samhällen över hela världen nyttjar fortfarande naturrikedomarna på ett traditionellt sätt. Detta lyckas bäst då lokalbefolkningen visar tolerans mot problemarterna och då de visar engagemang för sina kulturella traditioner. På andra håll i världen kan förändringar i förhållandena mellan rovdjur leda till en dominans av generalister, vilket ökar risken för att sällsynta bytesarter utrotas (så som markhäckande fåglar) ifall predatorn inte sköts aktivt. Även i områden där rovdjur och skadedjur inte tolereras alls förvaltar man dem främst genom att stänga ut dem och skrämma bort dem, men inte döda dem. Detta på grund av att man vill välja humana och ekonomiska metoder. Att minska på stammarna av problemarter attraherar ofta uppmärksamhet bland intressegrupper som vill skydda individuella djur. I sådana situationer är det ytterst viktigt att skötseln av arten baserar sej på robust fakta och att även skyddsåtgärder ingår i skötselplanen. Ett exempel på skyddsåtgärd är att bilda en skyddszon för djuren där de inte orsakar skada. En total utrotning av en art är i allmänhet inte acceptabelt (förutom patogener) i moderna samhällen. Å andra sidan leder vanligen en naturlig spridning eller en medveten implantering av arten tillbaka till området att skötseln av problemarter påbörjas igen.

Naturbaserade lösningar

I växande samhällen kan man planera för en bättre koppling mellan  skogens biodiversitet och flodskyddet © IUCN
I växande samhällen kan man planera för en bättre koppling mellan skogens biodiversitet och flodskyddet © IUCN

Naturbaserade lösningar används för att bevara, nyttja hållbart och återställa naturliga och ändrade ekosystem med metoder som förser människan med välstånd och naturen med en ökad biodiversitet. Till exempel kostanden för att återställa friska våtmarker kan var mindre än att rena vatten från förfallna ekosystem, speciellt ifall värdet för rekreation samtidigt ökar. Lösningar kan variera från att vara vidsträckta och långvariga, så som föryngring av skogar för att lagra kol och förhindra översvämningar, till att vara mycket små och kortvariga, så som att lämna zoner med vilda växter längs åkerkanter för att ge näring åt insekterna. Lösningarna riktar sej mot att gagna ekosystem framom enskilda individer eller arter. Till exempel kan man använda nematoder istället för gifter för att ta bort sniglar, och därmed undviker man att förgifta djuren som äter sniglarna och att förorena vattnet som vattenreningsverken sedan blir tvungna att rena.